Aura Hakuri 2017

21.1. – 8.2.2017

Kärlekens god dag

Då jag betraktar Aura Hakuris målningar i hennes vindsateljé i Träkottby, tänker jag tacksamt på hur en god målning förmår möta världen sådan den i det fräscha målandets ögonblick öppnar sig. Den tvärs igenom lögnaktiga och intrigerande sinnebilden, sanningen i vitögat seende, men ändå med mild förståelse stirrande målningen visar världen som en bred solfjäder av olika målningsgester.

 

Bostadens diskreta doft av vetivergräs, den lyxiga känslan av de tjocka orientaliska yllemattorna i tårna, lika väl som stanken av undulatskit i trappuppgången och nötkött smaksatt med tobaksfimpar, Aura Hakuris kors och tvärs dragna målerispår griper mig djupt eftersom de dryper av alla varandets smaker. Målningsgesterna avslöjar också mötets andra sida nämligen skemat, hur målaren förklarar hur den giriga omvärlden ser på henne själv:”Får jag helt utan att bli dömd måla ett tredje öga som runnit ut på kinden. Visst får jag”.

 

 

Ett varmt och accepterande måleri baserat på iakttagelse av levande modell verkar att förena Hakuris verk på utställningen ”Jag önskar att du skall bli älskad till galenskap”. Mötet formas till en mångbottnad bild. På själva måleriets omfamning trollar Hakuri fram sina modellers dolda hemligheter, sprickor eller brister – allt sådant mänskligt lockande, vilket vi som filifjonkan gärna sopade under mattan in i det marginella. Den accepterande inställningen trollar fram plats för översvallande individualism, och jag kan föreställa mig utställningen som en helhet bestående av enskilda verk, som upphovskvinnan själv kunde definiera. Jag frossar i att föreställa mig förtroendet som i tiden bildats mellan målaren och modellen i vindsateljéns skymning: I modellmåleriet kan man också se en skymt av dekadent frosseri, den förbehållslösa sinnliga njutningen av seendet och kanske ett uns av flirt med skuldkänsla. Ett kvinnoansikt på pärlgrått papper (Vind, vind 2016) får mig att sträcka mig efter raffinerade praliner.

Vid mina oljefärger förmår jag inte tänka på Aura Hakuris målningar utan att återvända till akvarell. Vattenfärg , måleriets urgöl, den första konstens första medium verkar vara det mest egna och av henne själv erövrade riket för Aura Hakuri, som hon härskar över som en suverän drottning. En med grova drag framställd bild av ett dansande par (utan titel 2016) får mig att buga. Vattenfärgen för mig tillbaka till mitt barndomsrum, där jag breder ut stora makulaturark på ett långt kantigt bord och målar i vinterdagens klara ljus. T.o.m. utgående från nutidens sladdlabyrint eggar vattenfärgens enkelhet till direkta med händer och ögon gjorda modelleringar: Jag börjar längta efter att rita i strandsanden medan vågen hela tiden sköljer fram underlaget för teckningen, å andra sidan minns jag hur jag senaste sommar lackade träskänkens yta med shellack: ”Nu eller aldrig…” . Vattenfärgens direkthet får en att felaktigt tro att målandet går snabbt fastän då jag fördjupar mig i färgens vattniga karaktär, inser jag att varje bild framför mig visar Auras vandring dansande på lina över vildmarken.

Aura Hakuris målningar förstärker min tanke att man i skapande verksamhet bildar associationer: Osammanhängande företeelser sammanbinds och föreställningarna upplöses. Jag kommer att tänka på akvarellen (Dance 2016) föreställande ett par, enligt min uppfattning, av gult tiffanyglas mot en violett ansiktsformad fond. Bilden syr ihop mitt sinnelag till lätt sköljande nostagi, färgerna som klingar av istida forntid och av en skala som åter gör mig meterhög. Associationsskarven för mig till min barndoms Kaustbysommar, till bybodens skyltfönster, till skuggan av blacknad trycksvärta. Jag vet inte om jag kan lita på minnesbilden associationen framkallat eller upplever jag det förgångna utbroderat av fantasin. Det kan också ske tvärtom, och associationerna, konstigt nog, föreslår framtiden för mig. Jag når känslor av någon oupplevd erfarenhet (Den tionde april klockan tio, 2016) verkets i vit spetsslöja infällda ansikte visar mig en glimt av mig boende i en ljusgrön bondstuga omgiven av högt gräs bortom årtionden. På samma sätt kunde jag försiktigt minnas en första kyss jag sett bakom en husknut i skymningen – då jag ännu inte visste hur det skulle kännas. Jag griper tacksamt den kärlek jag bjuds i handen.

December 2016, målaren Aki Turunen

Konstnärens CV

Hakuri Aura