Hanna Westerberg – 2017

30.9.-18.10.2017

Den gyllene buren

Undulaten är ett keldjur och en burfågel, som i Australien lever i naturen i flockar om t.o.m. miljoner individer. Som keldjur är den samtidigt en tragisk och en upplyftande  gestalt. Fåglar som keldjur har samma karisma  som orientaliska mattor och stora krukväxter i gamla kulturhem. I Norden har tanken på burfåglar redan fått ny innebörd ur djurskyddssynpunkt.

När Hanna Westerberg var barn hade hennes bror en ensam undulat. Undulaten hette Kynä och fick flyga fritt i bostaden. Från barndomstiden finns det också ett fotografi där Kynä sitter på kvisten av en kinaros. Westerberg har på sin utställning  för första gången använt fotografier som utgångspunkt. Bilderna är inte slumpmässiga utan valda ur familjens diapositiv. I den ena bilden sitter den unga festklädda Hanna på sin farfars fest. Bildens stämning  känns på samma sätt ensam och delvis nedstämd som undulatbilden. Westerberg har gjort enorma målningar av båda bilderna. Det är omöjligt att låta bli att jämföra den unga flickan med fågeln, båda dekorativa i en för dem främmande omgivning. Man finner också ett tredje motiv på utställningen. Westerberg har målat en ännu stående kronobergsvilla. De övergivna och till rivningsskick förfallna gamla villorna representerar  redan i sig en nostalgisk förgången prakt. I Westerbergs målning förenklas villan till ett skelett, en rutkomposition, som är mer en sinnebild än en bild av villan.

Alla målningar är knutna till samma tema: det förgångnas smärtsamma skönhet. Fastän undulaten till synes haft det väl ställt, har dess liv varit en gyllene bur, som erbjudit allt utom frihet. I samma gyllene bur har unga flickor vuxit upp i alla tider. Villan är denna bur som i sig innefattat den förgångna prakten.

Utom målningar finns det teckningar på utställningen , som Westerberg tecknat efter iakttagelser. Hon har granskat Helsingfors högt uppifrån ett tölöhems fönster och med fartfyllda linjer skissat stadens  skikt. Westerberg har  tecknat och målat utgående från iakttagelse hela sitt liv. De nya målningarna är de första stora verken, som fötts mera på basen av bilder och sinnebilder än på iakttagelser. Teckningarna påminner om iakttagelsens betydelse, men också om dess begränsande inverkan. Westerberg målar med tempera och oljefärger. Variationen mellan det matta och det glänsande i målningarna samt den yviga penselföringen förenar  sig med bottenmaterialet, som väcker starka sinnebilder. Bottnen är faner som skiftar i ekton, där träets struktur bildar sin egen teckning som bakgrund för målningen.

Materialet passar fullständigt för verkens motiv och deras nostalgiska färgvärld. Den modernistiska rutkompositionen där man kan förnimma ekon av abstrakt målarkonst utgör motsatsen till den dekorativa träytan.

På de nya målningarna har Westerberg målat antydda ramar, element som avgränsar bilden. De understryker att målningarna är bilder av bilder, inte av verklighetsbaserade iakttagelser. Samtidigt föds inbördes hänvisningar till utställningen. En mindre målning föreställer en större, bilden är bilden av bilden. En tudelad botten har alltid varit typisk för Westerbergs verk. Då kompositionen inte ryms på en botten, förenar Westerberg två lika stora botten till en. En gränslinje delar bilden på mitten, den ger kompositionen spänning på ett fräscht sätt. Samtidigt ger den upphov till ett fiktivt rum i målningen. Verket är likt en bok, som man stänger genom att trycka samman de två halvorna likt bokpärmar. Öppnad formas ett rum av delarnas rörelse kring bilden. Detta medvetna fjärmande förhindrar effektivt  att målningen sjunker. Sömmen mitt i bilden omintetgör en av den västerländska målarkonstens klichéartade målsättning, den redan under renässansens målarkonst bekanta strävan till ett trovärdigt perspektiv och rumsverkan.

Fast Hanna Westerbergs målningar utandas ett passionerat grepp om färgen, penselföringen och motiven, så utgörs deras ryggrad av en bildning som sträcker sig mot målarkonstens och arkitekturens historia. Den nutida målarkonsten – impregnerad av både renässansens och modernismens barlast är ett slags gyllene bur för bildkonstnären. Man bör vara medveten om dess rika verklighet, och det är befriande att bryta sig ut ur den. – Veikko Halmetoja

Konstnärens CV

Westerberg Hanna