Marjukka Paunila 2018

7.–25.4.2018

 

Resa  –  Labyrint

Klar, stilla, tung och stark, känslig, dunkel, tydlig i mitt sinne. Den bekanta Notre Dame så olik, antyder om sin existens, då de andra tränger sig framför den. Där ljuder den ändå och jag lyssnar.

Jag sitter i Paris i konstnärsresidensets auditorium nedanför, rakt framför mig en kvinna med örhänge. Min blick naglar sig vid denna ljuspunkt i mörkret. Som av en tillfällighet eller ledda av något möts vi mycket senare. Befann du dig i auditoriet? Javisst. Hon är en människorättskämpe, performance och mycket energi. Hon lyssnade. Har ni sett hur snön stjäl ljuset? Det blev glädjefyllt, ljus i ljuset i Kylmäkoski i en liten by på första maj.

Jag tappade skissboken till min utställning vid världens rand. Det var för mycket passion. Havet var aldrig så fyllt av doft, så uppstigande ur vågen och dess fylliga sound fötrollade mig. Det var dödens liv. I Nazaré fanns det magi i luften då Atlantens väldiga vågor kom emot. De sög närmare och täckte över skott i Paris, blodet och flykterna. Sköljer bort ångesten, men i stället eld, rök och aska – för en stund. Jag älskar dig måleri och ligger stilla i stillhet. Jag svävar i luften. En liten damm kan vara det stora gömda. Allt förenas ändå i skönhet. Den är gömd i allt. Den finns i spåren och i beröringar. Ljuset närmar sig alltid följande natt och följande morgon och är då åter nytt.

Jag är mera en sömngångare än uppmärksam i denna verklighet. Men vad är nuet egentligen, vad är sanningen och vad är närvarande? Led mig måleri – svarar du på ett annat sätt?  – Marjukka Paunila

Paunila Marjukka

7.–25.4.2018 Marjukka Paunila