Senja Vellonen – 2017

9.-27.9.2017

På Senja Vellonens senaste utställning gjorde hennes eldmålningars expressiva kraft ett djupt intryck på mig: där flammade eldarna och kolen falnade. I den nya utställningens akvareller tycks hon ha tyglat sin eld, kandelabrarnas flämtande lågor är mer dämpade, behärskade och tryggare. De leder tankarna till världen i Edgar Allan Poes berättelser, till mörknande kvällar och viktorianska herrgårdar. Konstnären själv undertecknar inte, såvitt jag kan förstå, min skräckromantiska tolkning, men jag tycker den korrelerar väl med utställningens akvareller med absintglas i känsliga färgtoner. Den grumliga, mjölkaktiga drycken får en att tänka på dekadensens konstnärsliv på 1800-talet, sådan som Degas avbildade det på sin fina målning eller som Oscar Wilde och Toulouse-Lautrec levde det.

Däremot hänför sig Vellonens målningar från Koli till sunt friluftsliv. En viss oförutsägbarhet hör väsentligt ihop med akvarellteknik, där konstnären endast sällan exakt vet hur det torra verket kommer att te sig. I vattenfallserien visualiseras detta oförutsägbara och av viljan oberoende i texturen hos de flygande vattendropparna på papprets yta.

Vattenfallen får mig att tänka på det ofta lästa citatet av Herakleitos ”allt flyter, intet är beständigt” (gr. panta rhei…). Till motsatsernas dialektik – det mörka existerar inte utan det ljusa – kan mycket av Vellonens konst komprimeras, eftersom hon är speciellt intresserad av att studera växlingen mellan ljus och skugga. Skymningens toner har en stor betydelse inom japansk estetik, där man tar avstånd från det alltför slutförda; materialens egenskaper skall synas. Kanske det är frågan om samma stillsamma upptäcktsfärd i den av japansk kultur intresserade Vellonens konst, för ”endast med ett rent hjärta kan man se naturens innersta väsen”. – Timo Surojegin

Konstnärens CV

Vellonen Senja